Hej Brit, vad gör du?

Inser att sommaren snart är här och inget har jag planerat!

På SSWC förra sommaren hade du på dig en militärhjälm när du skulle möte Jardenberg i en debatt. Hur tänkte du där?

Ville förstås skydda mig! Jag deltog i en debatt där jag skulle vara mot Google och min motståndare Jocke Jardenberg är ju känd som ”Mr Älska Google till döds” :) och detta på en ö med cirka 250 som tyckte som honom. En skyddsutrustning mot ruttna ägg behövdes, fast Jardenberg snodde poäng direkt, påpekade lite fint att ”Brit vi behöver inte strida” – touché fick mig att framstå som stridig när jag faktiskt var den hotade, lilla, minoriteten : (

Det känns som att militärhjälmen har blivit lite som ett signum för dig? Stämmer det?

Det är en härlig bild sen är den privat en av de viktigaste klenoder vi har hemma. Sonen samlar på prylar från andra världskriget. Sen kanske den för mig också har ett annat symboliskt värde, det skydd vi alla behöver mot en kamp som livet ibland kan vara också.

Vem skulle du helst vilja möta i en debatt? Och vem skulle du helst vilja slippa möta?

Jag är ingen vass debattör alls. Jag tänker lätt ”jaha säger du det? Ok tyck det då – själv tycker jag så här!” Och blir faktiskt helt tyst i den typen av debatter. Jag triggar inte på debatter, har inte den sortens verbala tävlingsinsikt alls. Men jag älskar att diskutera saker och då gärna med människor som tycker precis tvärtom. Jag skulle gärna ta en debatt till med Mats Svegfors, fick mersmak i Gomorronsoffan när vi pratade bloggar. En person jag inte skulle vilja möta …. Äsch det finns inte. I´m up for a game with anybody. Och blir det trist slutar jag bara prata : )

Du skickade ut den här tweeten häromdagen: ”Det här var ju nästan en riktig debatt nu i SVT, inte bara en manusdebatt :) #val2010.” Kommentar på det?

Debatterna i tv är oftast helt tandlösa. Man säger det man tänkt säga mer än att man argumenterar för sin sak utifrån de inspel motståndaren ger. Man lyssnar inte och kör nya argument. Allt är inövat enligt manus.

”På väg hem efter ett sjukt kul boksläpp. #politik20” Det verkar ha varit ett lyckat lanseringmingel av Politik 2.0? Vad hände?

Bloggat utförligt om kvällen men i stort var det en härlig kväll. Önskar det funnits lite mer plats och lite mer tid! Privat önskar jag min son inte svimmat på det event jag var på strax innan för det gjorde faktiskt boksläppskvällen mindre roligt. Jag såg hela kvällen den chockartade bilden av honom på golvet när jag sitter mitt i en paneldebatt. Men visst kunde jag se glädjen som kvällen gav alla andra för det var sådan rolig mix av människor. Massor av kunniga Internettänkare och alla är grymt viktiga pusselbitar i folkbildningen runt hur fullständigt enkelt sociala medier är. Sen fanns det en massa som saknades dels för att de inte kunde komma dels för att det blev fel på sändningslistan. Men det kom cirka 200 personer och det var roligt och ett bra avstamp för projektet!

Ligger det någon långsiktig strategi bakom boken Politik 2.0? När ni gjorde boken, vem förvånade dig mest och på vilket sätt?

Ja, långsiktig i bemärkelsen att det bor en liten folkbildare i mig. Blir frustrerad när man missar saker bara för att man tror att saker är på ett visst sätt. I det här fallet låter tekniken bli ett hinder till ny kunskap, nya möten och nya perspektiv. Jag tar varje tillfälle att försöka bidra med det jag kan för att förändra detta. Min bloggserie om politik och sociala medier i januari fick stor uppmärksamhet i både media och bland aktiva politiker. Har sällan fått så många DM:s på Twitter med tack och spontana hejarop. Valrörelsen 2010 är faktiskt det största realtidscaset för sociala medier. Vi kommer att älska kasta över allt som ger oss en chans att se de sociala medierna ”in action”.

En av de politiker som läste och tyckte hon hade nytta av dessa bloggposter var Annika Beijbom, fp, som mailade och skrev ”Brit du borde ge ut en bok” så sa jag svarade ”Ja men självklart : ) !” Jag skriver jämt och har tjatat på både Björn Mellstrand och Niclas Strandh om en sociala mediebok tidigare men det har aldrig blivit av. Sen visade det sig att Annika själv drev ett familjeförlag, Beijbom Books så det var bara att köra.

Först var tanken en handbok om sociala medier men jag ville göra mer av det hela eftersom det finns så mycket klokskap om nätet och dess möjligheter hos en mängd andra människor och jag ville inte ge ut ännu en konsultbok. Någon dag senare var allt på plats. 16 politiker och 7 medskribenter som alla skriver varsin text.

Det mest lärorika men också överraskande var den skrivblockering som drabbade ett flertal av skribenterna trots att de alla öser ur sig briljanta texter dagligen. Det blev lite mer tjat inför deadline än vad jag väntat mig : ) En av dem som öppet skrivet om sin blockering är Nikke Lindqvist. Har funderat mycket på om det är bristen på möjligheten att kunna länka till fördjupningen av resonemangen som gör att det blir så. Det är mycket intressant det hela!

En annan insikt är den om bokens roll. Den är mycket större än vi bloggare kanske vill erkänna alltid : )

Jag är väldigt nöjd över att en bloggserie blev en antologi som jag tror kan vara en viktig startpunkt för många. Och galet stolt över de medverkande medskribenterna. Vi har i bokens form visat vad internetnätverkande kan åstadkomma – ett gemensamt kunskapsbygge.

Vilka är egentligen med i boken?

Lilith Svensson, Kristdemokraterna

Eva-Lena Jansson, Socialdemokraterna

Kent Persson, Moderaterna

Fredrick Federley, Centerpartiet

Maria Ferm, Miljöpartiet de Gröna

Anders Wallner, Miljöpartiet de Gröna

Seved Monke, Folkpartiet

Gun Svensson, Piratpartiet

Mary X Jensen, Moderaterna

Johnny Olsson, Piratpartiet

Rossana Dinamarca, Vänsterpartiet

Ali Esbati, Vänsterpartiet

Annie Johansson, Centerpartiet

Göran Hägglund, Kristdemokraterna

Peter L Andersson, Socialdemokraterna

Annika Beijbom, Folkpartiet Liberalerna

Brit Stakston

Nikke Lindqvist

Erik Laakso

Anders Mildner

Jocke Jardenberg

Niclas Strandh

Martin Lindvall

Emma Marie Andersson

Lotta Sandin

Vad tycker du partierna borde fokusera på nu när det är valår? Har du några tips?

Vinna valet : ) och att på vägen dit gjort den egna politiken begriplig för så många som möjligt! Vilket självfallet görs även i de social medierna. Sen är ju mitt hetaste tips att använda sociala mediers kraft om något helt oförutsett händer, som inte står på valaffischer , som det inte bokats stortavlor eller annonser för. Den som är snabbast på det vinner förståelse snabbast. Kan vara avgörande om något stort dyker upp vid sidan av den planerade kommunikationen.

Vad är ditt förhållande till politik? Är du en person som håller fast vid ett parti eller byter du ibland?

Jag har alltid försökt påverka i frågor jag valt att engagera mig i. Mitt partipolitiska engagemang har mest bestått av kortare experiment som har lämnats när organisationsformen kvävt mig. Tyckte att det gick att åstadkomma så mycket mer själv, tillsammans med min näromgivning, med ord och handling. Har med åren förstått att en stor del av makten finns hos alla de som valde att stanna kvar i de där kvävande organisationerna jag lämnade i brist på handling. Att det finns ett språk, en kultur och ett nätverkande här som faktiskt var nyckeln till påverkan och ytterst makt. Internet utmanar allt detta. Gängse strukturer och maktförhållanden. Styrkan i att var och en av oss har en publiceringsplattform till nästan ingen kostnad alls förändrar allt. Till detta väljer vi hur vi vill förhålla oss.

Du har 2,672 followers på twitter och du är väldigt bra på att snappa upp intressanta saker och dela med dig till andra. Hur gör du för att hålla koll på flödet?

Vilar i att jag inte kan följa allt. Har några smarta sökningar och en nyfikenhet. Det räcker : ) missar jag något kommer någon annan av alla de andra av mina fantastiska följare ta upp det igen.

En gång twittrade du så mycket att du blev utslängd från Twitter, vådan av att använda centraliserade tjänster, där beslutsmakten ligger hos ett företag i U.S.A?

Ja, eller vådan av att vara världens snabbaste på tangentbordet, så pass att det trodde jag var en spamrobot : ) men visst frustrerande att inte kunna göra något åt det annat än att vänta på att de bestämde sig för att jag varit utesluten tillräckligt länge. Just i det fallet kunde jag nästan tycka det var logiskt men du berör en fråga som kommer att bli aktuell både en och två gånger till. Men den tar vi i ett annat forum : )

Jag gissar på att du är uppkopplad ganska mycket, hur många timmar i veckan skulle du säga uppskattningsvis?

All vaken tid egentligen. Det är en del av mitt liv. Sen är det klart att jag inte har ett behov av att twittra under spinningpasset eller när jag och sonen kör Beatles Rock Band på X-box.

Vad är det bästa som händer på Internet just nu? Jag ger dig fem länkplatser att fördela fritt.

1. http://blog.stealthmode.com/2010/04/the-future-of-the-social-customer/ för det här ger en bild av vad jag säger avslutningsvis, att det är slut på expertsnacket utan det handlar om att förstå att kunden är social! Och hur funkar den sociala kunden då? Ett så tydligt exempel på att vi som kund struntar i om twitterkontot är administrerat av en marknadsavdelning eller kundtjänst och att kunderna faktiskt är sociala. Fortfarande på allt för många konferenser så pratar vi som om den stora majoriteten inte är social. http://www.jmw.se/2010/05/15/vill-vi-se-natfordomar-nar-de-inte-finns/ Människan är social. Punkt. Och fler och fler hittar nya verktyg för att uttrycka sig.

2. http://www.ur.se/valet/ önskar det skulle bli det nav för inspirerande översikt för unga förstagångsväljare som de vill vara, ambitionen är hög och behovet stort….

3. http://www.digitalbuzzblog.com/top-10-augmented-reality-examples/ allt som har med AR att göra är skoj särskilt i relation till valrörelsen, tänka sig hur valaffischerna för nästa valrörelse kommer att se ut!

4. http://geekgirlmeetup.com/ Dags för Geek Girl Meet Up nu i helgen, klart jag vill puffa för det.

5. http://blog.facebook.com/ Facebook måste man hålla koll på deras blogg är måsteläsning.

Vad händer det annars för roliga saker just nu? Något man inte ska missa?

Man ska inte missa att allt smälter samman nu. Och tiden med oss i branschen som socialamedieexperter är över. Och det är nu det coola kommer. Mainstreamimplementeringen! #pepp

: )

Bild: Johan Lange (tack för att du delar med dig!)

Att försvara friheten och säkerheten på Internet är en av de större utmaningarna för framtiden. Utrikesminister Carl Bildt har startat en debatt i frågan och regeringen kommer att prioritera dessa frågor under 2010. Bland annat ska Sverige vara värd för ett första internationellt expertmöte i början av sommaren. Målet för det mötet blir att formulera internationella principer för yttrandefrihet på nätet. Arbetet ingår i utrikesdepartementets prioriterade område ”Frihet på nätet” och mötets slutsatser ska så småningom rapporteras under 2011 till FN:s råd för mänskliga rättigheter. Målet för området är att skapa ett tydligt internationellt regelverk kring hur man ska säkra friheten på nätet och samtidigt klara frågorna om IT-säkerhet och IT-relaterad brottslighet. Det är en stor och komplex fråga som det svenska utrikesdepartementet har tagit sig an om vad man får och inte får göra på Internet.

Enligt Medievärlden planerar Wikileaks grundare Julian Assange att starta ett Sverigekontor

En annan nyhet är att Wikileaks kommer att etablera sig här i Sverige. Enligt Medievärlden planerar Wikileaks grundare Julian Assange att starta ett Sverigekontor och letar efter medarbetare, bland annat journalister och tekniker. Wikileaks arbetar med grävande journalistik och avslöjar hemliga och känsliga dokument, bilder och videofilmer med hjälp av teknik som skyddar källorna. En av orsakerna till att man väljer just Sverige är bland annat den svenska starka lagstiftningen kring yttrandefrihet.

Den video som släpptes på Wikileaks tidigare i vår, och som visar hur amerikanska soldater år 2007 mejar ned irakiska barn och unga i Bagdadförorten Nya Bagdad med 30 millimeterskanoner i tron att dessa var beväpnade har väckt starka reaktioner världen över.

Uppfinningsrika nätmedborgare visar sin solidaritet genom att mobilisera när det behövs

Yttrandefriheten är en grundläggande mänsklig rättighet som skyddas av internationella konventioner. I detta skydd ingår att yttrandefriheten gäller oavsett vilket medium ett budskap framförs genom. Ändå ses yttrandefriheten av många – framför allt totalitära och auktoritära – regimer som ett hot mot deras makt. Olika former av övervakning och censur av Internet har därför kommit att bli en ny och allt vanligare form att försöka kväva eller begränsa yttrandefriheten.

Striden för fri åtkomst till information dras till sin spets på Internet. En allmän trend är att ett växande antal länder försöker att strama åt kontrollen över nätet, samtidigt som uppfinningsrika nätmedborgare visar sin solidaritet genom att mobilisera när det behövs.

Om man ansluter till Tor-projektet kan man som användare vara anonym när man surfar

Olika regimer försöker stoppa oppositionsrörelser genom att begränsa deras möjligheter att kommunicera med omvärlden. Mobiltrafik och trafik på nätet störs eller blockeras. Regimkritiker jagas och man försöker spionera på dem på nätet för att kontrollera deras utbyte av tankar, åsikter och idéer.

Ett sätt att komma runt detta är att ansluta till Tor-projektet. Genom Tor kan man som användare vara anonym när man surfar, publicerar webbsidor, använder snabbmeddelanden (eng. instant messaging), IRC, SSH och andra applikationer. Tor erbjuder också en plattform för utvecklare som vill skapa nya applikationer med inbyggd anonymitet, säkerhet och som värnar den personliga integriteten.

Frihet på nätet har en stark koppling till säkerheten vad gäller nätverkens funktion och användarnas integritet

Bristande säkerhet på nätet kan utnyttjas för att hota användarnas frihet. Frihet på nätet har en stark koppling till säkerheten vad gäller nätverkens funktion och användarnas integritet. Intresseavvägningen mellan å ena sidan användarnas frihet och skyddet för den personliga integriteten och å andra sidan kravet på säkerhet och kontroll för att bekämpa missbruk är angelägen, men inte enkel.

Källa: Steve Jurvetson, Creative Commons

Stefan Pålsson levererar allvarlig kritik mot skolan i en debattartikel här på internetdagarna.se och jag tänkte ta upp några av hans trådar. Pålsson nämner läroboken som ett exempel på föråldrade metoder i skolan. Jag tror till och med att läroboken kan fungera som symbol för vårt förändrade synsätt på lärande. Tänk att vi en gång i tiden trodde att det gick att samla all nödvändig kunskap i en bok! Rätt gulligt om man tänker på det. Gulligt på det där gammeldags, lite opraktiska sättet som hör hemma på museum eller i sommarstugan. Sådant där som man får lite svårt att förklara för framtida barn: ”jo men du förstår att man tänkte sig att läraren kunde allt och bara skulle föra över det till eleverna – lära ut kallade man det. Det var liksom en kanal från den som kunde till den som inte kunde och den överföringsprocessen kallades att lära ut. Det var alltså inte eleven som var aktiv utan läraren.”

Tanken att allt viktigt för niorna avseende samhällskunskap ryms i boken SO 9 är svindlande. Skulle det alltså gå att välja ut en sorts samlad sanning? Vem hade valt ut detta viktiga stoff? Fanns det inte andra sätt att tänka? Kommer det här på provet?

Det är stor skillnad mellan att stoffet filtrerats och kontrollerats och att kritiskt granska sådant som redan är publicerat

Men så var det ju också så att man fick ha särskilda moment som handlade om källkritik. En lektion eller två där man plötsligt skulle ta till sig ett kritiskt sätt att tänka om det man läser, trots att allt fram till dess handlat om att okritiskt lita på auktoriteter och lära sig det någon annan pekade på. Som Stefan Pålsson påpekar är det också stor skillnad mellan att stoffet filtrerats och kontrollerats i förväg och att kritiskt granska sådant som redan är publicerat. Den skillnaden är förmodligen avgörande. Det är vårt sätt att ta oss an denna skillnad som kommer att avgöra om vi får en bra och samhällsanpassad skola eller inte. Om vi lyckas förändra skolans arbetssätt så att det avspeglar en modern syn på kunskap som något som ständigt utvecklas. Där lärande är en aktiv process djupt förknippad med sammanhanget i vilket det pågår och där sanning är något man kan betrakta från olika perspektiv. Om vi lyckas med det, då har vi en skola som är anpassad till det tjugoförsta århundradet. Kanske till och med en skola där alla tillåts lyckas med sin utbildning till skillnad från dagens rätt mediokra siffror.

För 15 år sedan kom det perfekta verktyget för den här typen av tänkande – Internet

Det är lätt att förstå att skolan har sett ut så här. Vi hade de gamla resterna från en tid då kunskap sågs som något statiskt, något man en gång för alla kunde enas om och lära sig. Och när vår syn på kunskap, sanning och lärande långsamt förändrades till att bli mer komplex och erkänna olika perspektiv och ständig förändring, då hade vi inga vettiga redskap för att förändra utbildningsväsendet. Jo, om vi verkligen hade lagt manken till hade vi säkert fixat det men det hade krävt en massa arbete. För 15 år sedan kom det perfekta verktyget för den här typen av tänkande – Internet. Och till slut kunde vi inte längre stå emot. Källkritik blev en nödvändig del av kunskapsprocessen eftersom ingen överredaktör kunde välja ut lämpliga kunskapsbitar åt oss. Det diversifierade och flexibla kunskapsbegreppet flödade på nätet och smittade ner våra lektionssalar vare sig vi ville det eller inte.

Idag har vi, delvis tack vare Internet, insett att fler källor är en självklarhet. Klart att man ska ha böcker, men läroböcker? Nej, det verkar bara dumt. Man skulle kunna säga att det akademiska sättet att se på kunskap och lärande har vandrat ner i åldrarna, där man ser kunskapsutveckling som ett gemensamt uppdrag.

Skolan borde tänka på förändring som en välkommen och nödvändigt kraft

Skolan som institution måste lära sig att inte bara förvänta sig förändring utan också välkomna den. Vi måste börja räkna med att förändring sker, inte se det som en olycka eller något tillfälligt som kanske går över om vi sätter in rätt insatser. Skolan borde tänka på förändring som en välkommen och nödvändig kraft.

Nu är det några år sedan jag jobbade som lärare och jag tror inte att lärare behöver tejpa ihop trasiga läroböcker på kompetensutvecklingsdagarna som vi fick göra. Men så här i sluttampen på lärobokens era vore det kanske en bra idé att tejpa ihop några fina exemplar och ställa dem snyggt i en glasmonter för framtida historieskrivning. Sen kan vi skratta tillsammans med våra elever över hur man allt eftersom har ändrat formuleringar som betraktats som politiskt inkorrekta. Och ersatt dem med det som räknas som sanningen för dagen. Fast utan att nämna att man gjort det. Så himla gulligt!

Strax innan klockan 08.00 kliver jag av vid hållplatsen ”Årstaskolan”. Jag känner mig glad och nervös på en och samma gång. Idag ska jag äntligen få träffa dessa underbara 7-åringar som har en egen blogg. Och den första jag stöter på är deras inspirerande lärare Josef Sahlin eller Josefina Sahlina som det står på dörren utanför klassrummet.

Längst fram i klassrummet lyser bloggen upp på deras Smartboard. En del elever står och kikar och klickar på filmen om sina gosedjur som de gjorde och la upp i fredags. Någon sitter i hörnsoffan och andra springer runt lite. Det känns bra redan från start. Det är ett öppet och tillåtande klimat i klassrummet.

De börjar dagen med att kika igenom kommentarerna på bloggen

Josef börjar dagen med att läsa upp kommentarerna på bloggen. De går igenom alla kommentarer varje dag. Barnen ställer frågor eller berättar saker oavbrutet, som tur var räcker de upp handen och väntar på sin tur. Jag tänker att jag skulle vilja plocka in dem i publiken på konferensen Internetdagarna, jag tycker att det ställs alldeles för lite frågor och här i klass 1b på Årstaskolan formligen haglar de ner.

Efter en stund är det dags att välja veckans Prick. Den interaktiva tärningen visar Leos namn, han ser glad ut och går med pirriga steg fram till Josef. Han börjar med att läsa vilken dag, datum och månad det är. Han kommer att assistera Josef hela veckan. Shakira, Linda och Isak har inte varit pricken och alla tre längtar. Jag frågar varför.

– Då får man skriva i bloggen istället för i veckobrevet. Det är mycket roligare.

Det krävs en lärare som tänker utanför rätt och fel och som vill och vågar testa nya saker

Under hela dagen utgår Josef från bloggen, surfar runt på sajter, visar filmer och dokumenterar. Alla eleverna är med hela tiden, går fram och ritar, skriver, tycker och tänker. På bloggen får de feedback, återkopplar, delar med sig och lyfter varandra (speciellt genom kommentarerna, de verkar vara favoriten efter att filma). Det är så härligt att se att det verkligen fungerar så bra. Men visst har Josef mycket stor del i det hela, det krävs en lärare som tänker utanför rätt och fel och som vill och vågar testa nya saker (Kristina Alexanderson och jag sambloggar om det här, så hon skriver mer om Josef och pedagogiken på Stjärnkikarna.se)

Efter lunchen får vi chans att sitta ensam med några barn. Då passar jag på att ställa lite frågor.

Vad är det som är så bra med er blogg Tegelbobarn?

- Att skriva kommentarer och filma, säger Linda.

- Jag har inte haft en blogg innan. Jag skriver mycket, 10 saker eller något, svarar Leo.

Vad har du skrivit om?

- Ambulans och fika (lång paus). Sedan kommer jag inte ihåg något mer, säger Leo

Är det svårt att skriva?

- Nej, men det tar lång tid att lära sig. Vi kan ju inte alla bokstäverna ännu, berättar de.

Men ni kan blogga?

- Ja.

Estelle du har en egen blogg har jag hört?

- Ja, min storasyster med. Hon går i 2:an. Själv är jag en sådan där datatjej som älskar att spela spel. Ibland när jag skriver mail till Josef sitter jag och spelar lite i smyg.

- Jag får inte mail så ofta, om jag vill spela får jag inte göra det jämt, jag har en speldag, säger Leo.

Har alla mail?

- Jag tror det, säger Leo.

- Min hotmail funkar inte nu (djup suck) säger Estelle

- Vi var dom första på Tegelbo som gör det här, bloggar alltså, fortsätter Estelle

Vad är roligast?

- Att göra film! Ropar både Leo och Estelle. Men vi skulle vilja lägga upp filmer med. Josef gör det på rasterna (kanske läser han det här och låter barnen prova att lägga upp en film?).

Vad säger era föräldrar?

- Det var en bra blogg, säger Isak

- Jag visar inte mina föräldrar, men mina vänner och syskon, säger Linda

Kompisar på andra skolor, har de någon blogg?

- Nej, svarar samtliga.

Jag väljer att hoppa över frågan kring hur det är att arbeta med Internet i skolan, för de här eleverna finns det inget annat. Det är en självklarhet. Jag ryser till av förtjusning vid tanken hur det skulle vara om alla elever i Sverige fick samma möjligheter. Att arbeta med Internet i skolan redan från start. Det verkar ju inte vara så svårt, det säger ju 7-åringarna i klass 1b på Årstaskolan (Boti, Noak, Blenda, Elisa, Love, Ottilia, Regina, Shakira, Aron, Matilda, Linda, Joel, Casper, Evelina, Max, Isak, Linus, Elsa, Linnéa, Estelle, Marlon, Hedvig, Isabella och Leo) och om de klarar av det borde man tycka att lärarna runt om i Sverige skulle kunna fixa det med, eller?