Integritetsmärkta bredbandet Integrity kan visa vägen

En av de svenska paradgrenarna i svensk förvaltning är det som kallas branschvis självreglering. Den tillkommer allt som oftast efter ungefär samma mönster, oavsett om det handlar om förpackningsindustrins sophantering, verkstäder eller om leverans av bredband.

Om ni inte hjälper oss lösa problemet kan vi be regeringen lagstifta

När myndigheten eller regeringen finner ett systematiskt problem i branschen brukar man tillkalla branschföreträdare, ofta ett fåtal aktörer på marknaden och/eller en branschorganisation. Problemet presenteras för de centrala aktörerna i branschen, och så efterfrågas försynt hur man tillsammans kan lösa problemet, det vill säga det problem som myndigheten har. I den dialogen finns alltid ett outtalat hot. Om Myndighetens problem inte kan lösas kan regeringen alltid lagstifta mot problemet. Under den möjligheten brukar de flesta branscher hosta fram ett gemensamt åtagande att följa myndighetens förslag, och lösa myndighetens problem. En branschvis självreglering innebär i grova drag att aktörerna i branschen frivilligt ålägger sig själva vissa frivilliga spelregler för den gemensamma konkurrensen, så att regeringen inte ska behöva göra det.

Branscher som reglerar sig själva ger vinnare i alla läger

Att branscherna reglerar sig själva ger i många fall vinnare i alla läger. Vinsten ligger i att man slipper lagstiftning på området. Aktörerna i branschen fruktar ny lagstiftning på just deras området eftersom de inte vet ifall de kommer att gynnas eller missgynnas av lagen. När väl lagen är på plats, tar den dessutom mycket lång tid att ändra igen. Hellre underkastar man sig då en så kallad självreglering. Regeringen och dess myndigheter vet, att när väl en lag är framarbetad och baxad genom Riksdagen tar det mycket lång tid innan den kan ändras igen. Därför försöker man oftast först med sådana här mjuka styrmedel (så kallade Soft Law). Kunderna slutligen, får i branschens självreglering en effekt inom rimlig tid, det vill säga. långt mycket snabbare än lagstiftningens fem till tioårsperspektiv.

Ett eget initativ till branschreglering är Integrity

Självreglering är en metod som rimligtvis även är användbar på marknaden för att tillhandahålla Internetåtkomst (bland så kallade Internet Service Providers eller ISP:er). Det är särskilt intressant i fråga om användarnas integritet, samt om åtkomst och eventuell avstängning av Internetaccess, eftersom det är frågor som tangerar Informations- och yttrandefrihet. Regeringen samt Post- och telestyrelsen (PTS) borde ha ett stort intresse av att en sådan självreglering uppstår bland ISP:erna. Likaså borde ISP:erna kunna vinna något på att undvika alltför förödande effekter av den så kallade ekomlagens revision.

Kan det vara så att intiativ som Integrity – integritetsmärkt bredband visar vägen? Varför pågår inte samtalen sedan flera år tillbaka?