Säkerhetsstrategier för unga på nätet kan vara farliga

Många av de säkerhetsstrategier som rekommenderas för unga på nätet är både urmodiga och dåliga, i vissa fall till och med farliga. Exempelvis det tips som brukar toppa de flesta listor av typen ”10 tips för dig som surfar”, eller ”Safe Use Guides” som de kallas på engelska. Råden brukar ofta formuleras såhär: lämna inte ut personlig information så som ditt riktiga namn, adress, telefonnummer och lägg inte upp bilder på dig själv.

Råden reproduceras och ingen ny kunskap förs in

Det kan verka som ganska bra tips tills man tittar lite närmare. Första gången råden förekom var i mitten av 1990-talet och sen har de sett ungefär likadana ut, med lite variationer. Min gissning är att spridningen har gått till så att den som har velat formulera goda råd för unga nätanvändare har tittat runt för att se vilka råd som brukar ges och eftersom alla de råd som cirkulerar ser ungefär likadana ut verkar det rimligt att kopiera dessa. En av grunderna för källkritik är att man ska kontrollera att flera oberoende källor uppger samma sak. Och eftersom råden har återgetts om och om igen har de sett likadana ut – alla källor har uppgett samma sak. På det sättet har råden kunnat reproduceras utan att ny kunskap har förts in någonstans under vägen.

Men vilken kunskap hade kunnat föras in? Är inte detta saker vi vet rätt mycket om? Tyvärr är det inte så eftersom det är först under de sista fem åren som forskare har intresserat sig på allvar för de ungas egen syn på sin nätanvändning. Tidigare har man intresserat sig för användningen men de unga har varit objekt för forskningen, man har inte närmat sig deras egna tankar om nätet. De senaste åren har vi dock fått en hel del ny kunskap som vi kan använda för att bättre råda unga.

Högst osannolikt att man letar rätt på ett barn genom nätet för att sedan förgripa sig på det

När det gäller faror på nätet antog man i slutet av 1990-talet att ett tänkbart scenario var att en farlig vuxen skulle hitta en bild på ett barn och med hjälp av annan information som ligger ute på nätet leta rätt på barnet och förgripa sig på det. Aktuell forskning visar att detta är högst osannolikt och i princip inte en risk att räkna med. Däremot har man sett att barn som far illa i riktiga livet löper störst risk även på nätet. Barn som inte har ett nätverk av goda vuxna omkring sig, barn som mobbas i skolan eller har andra allvarliga problem löper störst risk att bli utsatt för vuxna förövare som söker sina offer på nätet.

Om vi vill skydda unga på nätet måste vi agera utanför nätet

Den här kunskapen kan användas på olika sätt. Exempelvis betyder det att det bästa råd man kan ge en ung människa är att han eller hon ska må bra, vilket naturligtvis är ett oanvändbart råd. Ett annat sätt att använda kunskapen är att vi förstår att om vi vill skydda unga på nätet måste vi agera utanför nätet. Vi måste följaktligen prioritera samhällets resurser så att alla barn som far illa har någon att vända sig till. Så enkelt är det. Och så krångligt.

Att vi vet vilka som är mest i riskzonen är vår räddning. På 90-talet trodde man att alla var i riskzonen och det är ju värre, att alla är potentiella offer. Den kunskap vi har idag utesluter inte att vem som helst blir offer men vi vet mer när vi ska göra riskbedömningar. Det är oerhört viktig kunskap men den måste bli mer spridd och den måste användas av alla de som fattar beslut om unga. Vi har inte längre råd att gissa vad som är farligt och vi har inte längre råd att bara dra till med första bästa rekommendationer bara för att vi har hört de här tipsen någon annanstans. Jag kan lova att du har hört tipsen från de allra mest tillförlitliga källor som finns men i det här fallet hjälper det inte. Tipsen duger inte till.

Att unga inte får lämna ut namn och bostadsort är inte rimligt

Utöver att vi vet mer om riskerna har användarmönstren på nätet förändrats sedan tipsen först formulerades. På 90-talet var det vanligt med öppna chattrum där vem som helst kunde gå in och prata med vem som helst. Idag är det vanligare med mötesplatser där alla användare är inloggade, där man alltså på olika sätt identifierar sig innan man börjar interagera med andra. Umgängesformerna ser annorlunda ut och då bör ju också tipsen förändras därefter. De inloggade applikationerna kräver ofta att man publicerar just sådant som unga brukar avrådas dela med sig av; vad man heter, var man bor, vilka skolor man gått i, hur gammal man är, ett foto. Vi vet från en mängd stora undersökningar att på nätet umgås de flesta unga i stor utsträckning med folk de känner från riktiga livet; klasskompisar, lagkamrater, familj, släkt. Att i den situationen inte lämna ut namn och bostadsort är inte rimligt.

När något obehagligt har hänt blir det svårt att berätta om man känner att man brutit mot en regel

Om vi rekommenderar barn att uppföra sig på ett sätt som inte är möjligt i den miljö där de befinner sig, är risken att de håller sina användarmönster hemliga för vuxna. Att berätta för en förälder att något obehagligt har inträffat blir ännu svårare än det normalt skulle vara eftersom barnet samtidigt måste erkänna att hon har brutit mot regeln att inte lämna ut information om sig själv på nätet.

Det säkraste vi kan göra är att skapa ett samtalsklimat där unga vågar berätta för vuxna vad som fungerar och inte fungerar på nätet. Där unga känner förtroende för vuxna och vågar fråga när de funderar på något och där vuxna litar på ungas förmåga att göra bedömningar. Då kan vi som är vuxna räkna med att få förtroenden när något obehagligt inträffar och vi kan vara ett stöd för det uppväxande släktet.

(flickan på bilden har naturligtvis inget med inlägget att göra)