Vad händer nu?

Socialdemokratiska arbetarepartiet (SAP) startade som enfrågeparti. Miljöpartiet startade som enfrågeparti. Junilistan, Sverigedemokraterna och Feministiskt initiativ likaså. Gemensamt för dem alla är att de representerade en ny politisk vilja.

Den statsvetenskapliga litteraturen har i åtminstone tio år konstaterat att den politiska arenan i Sverige rör sig bort från kollektivistiska politiska partier och i riktning mot mer ‘enfrågeorienterade’ organisationer. Politiken blir mer individualiserad, både genom valreformer där man kan kryssa ‘sin’ kandidat, och genom politiskt engagemang och beteende på valdagen i enskilda frågor. Vi har också sedan 1970-talet sett att väljarna blir mer ‘otrogna’ sina partier, och hoppar i större utsträckning än tidigare mellan gammelpolitikens vänster-höger-skala.

Det gäller att vara lyhörd för nya politiska initiativ

För att de etablerade partierna ska kunna bibehålla sina väljare i ett alltmer rörligt politisk klimat, behöver de vara lyhörda för nya politiska initiativ. Efter Miljöpartiets inträde i Riksdagen 1988 behövde alla partier förhålla sig till, och ha en strategi för det som summariskt kallades ”Miljöfrågan”. Sedan dess har alla partiers program minst en ‘miljörubrik’. På 90-talet räckte det med att de s.k. Rödstrumporna antydde att de skulle starta parti för att motsvarande ‘jämställdhetsrubrik’ skulle komma upp på alla partiers agenda.

De etablerade partierna kan alltså betraktas som trögrörliga behållare för värderingar. Men poängen är att de faktiskt ändrar sig. Vartefter väljarunderlaget ändrar värdering, glider partierna i innehåll och värden. Maud Olofsson högerifierade Centerpartiet efter Dahléus och Johansson, och Reinfeldts omstöpning av Moderaterna till ‘Nya moderater’ har undgått få.

Uppgraderat intresse för integritetsfrågor på nätet

Jag tror därför att vi för svenskt vidkommande kan vara ganska optimistiska. Att Piratpartiet övertog ett av Junilistans mandat till europaparlamentet kan användas som bevis för att den politiska och värdemässiga dynamiken fungerar. Ett enstaka mandat kan tyckas futtigt, men med tanke på att Sverige bara har 18 mandat totalt är det en relativt tydlig signal. Signalen är att väljarna har nedgraderat sin EU-skepsis, och uppgraderat sitt intresse för integritetsrelaterade frågor på nätet.

Därför behöver nu de etablerade partierna förhålla sig till integritetsrelaterade frågor på nätet – i större utsträckning än tidigare. Efter den här signalen behöver de ta sådana frågor mer på allvar än vad som var fallet i exempelvis FRA-förslaget för bara ett år sedan.

Min poäng är inte att alla partier kommer att behöva stödja Piratpartiet. Däremot behöver de utveckla en artikulerad politisk linje i det som blivit en fråga på den politiska agendan. Och det behöver de göra snart. Det är bara 15 månader till nästa Riksdagsval.