Twittret stannar inte över kaffet
Jag ska precis skicka tweeten ”Kasta månglaren ur templet” när jag hejdar mig. Då har redan ett tjugotal twittrare på Internetdagarna stört sig på vd:n för Tre som ägnar största delen av sitt anförande till att göra reklam för sitt eget företag. Det började med en oskyldig sur-tweet och eskalerade till en tweetstorm om att mannen framför oss borde kastas av scenen.
Vi ser snälla ut. Skriker inte.
Vd:n på Tre fortsätter lugnt sin reklamfilm från scenen. Han vet förstås ingenting vad som pågår i publiken framför honom. Vi ser snälla ut. Skriker inte. Ändå sågar vi honom längs med fotknölarna i realtid – helt offentligt.
Vi vet att sociala medier inte är som att fika med varandra. Twittret stannar inte över kaffet. Dialogen sprids över hela världen och sparas, om inte för alltid så åtminstone ett par månader. När Tre:s vd kommer hem ikväll kan han troligen ganska besviket läsa vad publiken på Internetdagarna egentligen tyckte om hans föredrag.
Är det mobbing att kritisera en person offentligt när den inte kan försvara sig?
Ska man då förbjuda twittrande under föredrag? Är det mobbing att kritisera en person offentligt när den inte kan försvara sig? Behöver vi införa någon slags uppförandekod att inte hålla på att ”viska” när någon annan pratar. Eller måste vi acceptera att det offentliga samtalet ser annorlunda ut i dag.
Jag träffar Rickard Domeij från Språkrådet över en kopp kaffe utanför salen. Han menar att webben inte bara gett oss ett mer dialogiskt språk utan även helt en ny språkkultur som vi inte tidigare sett i medier.
– Dialogen genom sociala medier är förvillande lik en situation vi känner igen med vänner och så beter vi oss som om vi var i den situationen utan att tänka på konsekvenserna, säger han.
Fler samlas runt kaffemaskinen för att diskutera dilemmat som sociala medier lämnar. Hur ska vi vårda debatten på nätet, utan att strypa eller censurera den? Hur vi ska benhålla öppenheten utan att för den skull sälja ut oss själva eller andra på Facebook och Twitter? Frågorna har varit aktuella i flera år nu. Och är förstås inget vi lyckas lösa på en kafferast.
– Vill man vara en del av det här samhället får man också inse att det finns risker. Men måste vi lära oss att hantera det på ett bra sätt, det här är bara början, säger Rickard Domeij.
Jessica Ritzén, journalist och författare, Medialog.se
Kommentarer
Frågan jag ställer mig är också vad tystnad innebär. Är någon där? Har alla somnat? Är det så intressant att ingen har tid att dela med sig?
Vet inte heller om tystnad är att föredra. Tror att Jockes lösning med en synlig twitterfeed automatiskt schysstar till debatten.
Har hur som helst själv svårt att både twittra och lyssna samtidigt.;)
Jag gör några reflexioner om hur vårt samtal påverkas av Twitter som har bäring på detta:
- http://mindpark.se/disjunkta-och-konjunkta-samtal/
- http://www.gogab.se/?p=1026
Jag undrar varför det är så himla intressant att diskutera hur man diskuterar? Missnöjet med föredraget hade väl lika gärna kunnat ventileras med närmsta åhörargrannen eller i kaffepausen efteråt utan att det hade gjort någon större skillnad? Är det inte innehållet i föredraget som är det intressanta, snarare än hur åsikterna om detsamma kommuniceras?
Jag kanske är gammeldags, men jag tyckte det var extremt irriterande när twitterflödet under en paneldiskussion visades på en skärm bakom panelen. I stället för att lyssna på vad de hade att säga satt jag och läste inläggen. Det kändes ungefär som när man ser en film textad till ett språk man inte förstår – man vill inte läsa, men gör det lik förbaskat. Att inläggen ofta handlade om ett helt annat seminarium eller också var skämtsamma kommentarer utan relevans för paneldiskussionen gjorde inte saken bättre. Twitter må ha sina poänger, men lånar sig också till en hel del intellektuell inkontinens.
Oerhört fega människor som bara vågar kritisera en talare när de kan göra det anonymt och utan att den berörde personen får veta det. Om det nu var så problematiskt det han sa, varför var det ingen som vågade påpeka det? Mesigheten når historiska höjder när en leende folkmassa sitter och tänker att ”nu har jag minsann tryckt till dig, din otäcking”…